1. Grundläggande definitioner

Samsara är sanskrit och betyder i runda slängar «att flyta ihop». I överförd betydelse landar vi i det mer bekanta «kretslopp». Oavsett vilket så är det ett begrepp som inom de vediska religionerna syftar till att livet är ett kretslopp och själen vandrar vidare efter döden. Den finner, enligt Bhagavad-Gita en ny kropp när den gamla dör, likt vi byter kläder. En talande bild. Detta med själavandring kan vara ett koncept som vi har lite svårt att förhålla oss till, men det finns principer som styr återfödelsen som kan bilda intressanta paralleller till det vi nu står inför.

I den västliga världen kan tanken på återfödelse upplevas som spännande och rent av romantiskt. I den indiska traditionen är det snarare en katastrof då livet oftast ideologiskt ses på som ett lidande som man önskar skall upphöra. Det vill säga återfödandets bojor måste brytas. Det finns flera vägar till frälsning från lidandet, den som de flesta kan klara av att förhålla sig till är den så kallade karma-yoga, vägen till frälsning genom att handla riktigt. Det är här vi till slut finner relevant relation till innebandyn. Vår återfödelse, från en säsong till en annan, styrs av hur riktigt vi handlar, karmalagen. 

Alla våra handlingar genererar en effekt som ackumuleras och som räknas av när vi dör, eller om vi så vill säsongen tar slut och vi står inför en ny. Goda, riktiga handlingar genererar god karma, dåliga och mindre riktiga ger oss motsatsen. Vi står snart inför en av de mer definierande perioderna, den så kallade försäsongsträningen. Här har Gjelleråsen genom flera år varit dåliga för att inte säga det rent ut påtagligt undermåliga. Det bär vi med oss in under säsongen. Riktigt dålig karma. Vi har nu möjligheter att göra det motsatta – generera goda och positiva attityder som får effekt långt ut i kommande säsongs slutspel.

2. Förutsättningarna

Men vi har att börja från början, april 2015, när vi nyss slagits ut av Slevik i den fjärde semifinalmatchen efter en imponerande bortaseger i den första matchen. Det var på förhand klart att några av de äldre spelarna skulle lägga klubban på hyllan, av flera orsaker. Andra hade också aviserat att de ämnade byta klubb och några var inte helt säkra på vad som skulle finnas kvar efter frånfallet och ville se på andra möjligheter. För oss betydde det att vi förlorade elva (11) spelare från säsongen 2014/2015.

Dessa var Aas, Eliasson, Engmann, Mattsson, Midtsveen, Nordli, Rognlien, Rongsjord, Texnes, Wendelstig och Wilhelmsen. Åtta av dem spelade på två formationer, vilket naturligtvis var något överraskande och inte minst en utmaning. Både för ledarstaben och laget självt. 

Vi fick in några spelare också. Tillbaka från ett längre uppehåll var Belsten och Bredli. Två spelare som tidigare varit en del av laget men som nu skulle få större förtroende än föregående säsonger. Steinseth återvände från Bækkelaget. Ekblom från Tullinge i Sverige var på väg redan efter jul 2014/2015 men anslöt nu till säsongsupptakten. Med honom i laget fick vi ännu en stark spelare som likt Lundgren kunde styra sin formation på och vid sidan av planen. För att ersätta Nordli hade vi inledningsvis god hjälp av Rudningen/Krüger, men det blev inte optimalt att pussla med träningar och matcher med G16/G18. När Fjeldaas blev ett alternativ under säsongen var det en möjlighet vi inte kunde bortse från.

Från G18 kom det en drös av spelare för att täcka upp bakom de som lämnat. Bjerknes, Brandeggen, Eikland, Gulbrandsen, O Falkeid, Hovin och A Mellum, Tre av dem hade redan spelat någon match och varit med på fleratalet träningar men detta skulle bli deras första säsong som spelare på elite-laget. Att de fortsatt var en del av G18 har varit ett problem under säsongen med flera dubbla träningar och matcher. Till kommande säsong kan de fokusera på elite fullt ut, vilket kommer att vara påtagligt positivt. 

De som stannade kvar från säsongen innan var Bacolod, Buraas, A Falkeid, Lundgren, Løvholm, V Mellum, Norstrøm och Stokland. Det säger sig självt att en sådan omfattande rotation av spelare får konsekvenser. Med säsongen i backspegeln kan vi bara konstatera att laget har hanterat det på ett övertygande positivt sätt. 

3. Upptakten

Som tidigare nämnt har detta med försäsong inte alltid varit Gjelleråsens starka sida. Vi inledde hyfsat med flertalet av de då klara spelarna på plats. Det mesta av träningen genomfördes tillsammans med G18 för att tidigt skapa en tydligare sammanhållning än tidigare. Efterhand blev deltagandet sakta men säkert allt mindre för att under sista veckan före midsommar vara nere på två (2) spelare – Norstrøm och A Falkeid. Som tränare blir man något modfälld med den responsen och tankarna när vi gick på sommarledigt var inte helt positiva, det skall erkännas. 

Tillbaka i augusti hade Ekblom anlänt och spelartruppen landat. Vi var i princip fulltaliga med undantag för någon enskild spelare som ännu inte bestämt sig för fortsättningen. Härifrån växer det sakta men säkert fram ett lag. Med undantag för de båda svenskarna var det uteslutande spelare från de egna leden, det kom snabbt att få stor betydelse. Det har varit många som under säsongen påpekat att stämningen i omklädningsrummet och innanför sargen har varit bättre än på många år. Det är oerhört viktigt när vi stod inför en säsong vi inte riktigt visste vad vi hade att vänta. I det sammanhanget har laget självt tagit stort ansvar även om Belsten har varit en pådrivare av rang när det kommer till den kollektiva sociala kompetensen. 

Vi genomförde en liten förändring i den taktiska dispositionen. Från att ha spelat en 2-1-2 med styrspel från högerforwarden gick vi nu rakt in i en 2-2-1. Anledningen är att det kan upplevas som tydligare roller och därmed borde vara enklare att implementera. Responsen har varit väldigt god. 

Vi fick anledning att testa ut vår förmåga i skarpt läge vid två tillfällen. Först i Kallsta Open (Karlstad) och sedan i vår egen försäsongscup i Lihallen. Upplevelsen i Karlstad vad väldigt positiv. Som en social och lagbyggande övning var det framgångsrikt och innebandymässigt fick vi med oss några goda resultat. Vi spelade jämnt mot två Allsvenska lag där framförallt försvarsspelet stundtals var magnifikt. Förlust med ett respektive två mål kan inte sägas vara annat än positivt. Inte minst när vi i den avslutande matchen faktiskt har fler klara målchanser än motståndet. 

Tillbaka i Nittedal fick vi ytterligare förstärkt självförtroende med segrar mot Akerselva (4-0) och Sveiva (3-2) följdes upp med förslust mot Tunet (5-6). Detta utan både Ekblom och Lundgren. Bra svar två veckor före seriestart. Till trots för detta var det fortfarande osäkert var vi stod, men att potentialen fanns där var det inget snack om. En försiktig målsättning sattes till att nå slutspelet. Något i princip ingen annan trodde om oss. Orden från Kent Göransson, mångårig stöttespelare för lagledningen i det norska landslaget, fick bli vägledande: «Grundserien handlar uteslutande om en sak – att komma till slutspelet bäst förberedda.»

4. Seriespel, första vågen

Första matchen gick hemma mot Grei och har redan blivit en klassiker. Vi styr första halvan övertygande, men tappar tempo och Grei trycker på och går från 6-2 till 6-6 med några minuter kvar att spela. Avslutningen blev orsak till vissa kontroverser när Bredli assisteras av Belsten och gör mål bråkdelar av en sekund innan slutsignalen ljuder. Publikvänligt.

Tendensen fortsätter i den andra matchen nere i Sarpsborg. Vi är det klart bättre laget i 35-40 minuter och har en klar ledning. Kombinationen mellan bristande rutin och effekterna av usel grundträning blir kännbara när Sarpsborg sakta men säkert äter upp vår ledning. Vi håller ut och vinner på nytt en knapp men viktig seger. 

Tänkta enklare motstånd hemma i Lihallen blir till rena målfyrverkier när Sandnes (10-3) och Fredrikstad (12-3) fullständigt körs över. De tidiga tveksamma uttalanden om det nya Gjelleråsen börjar bytas ut till uppskattade nickar och kommentarer. 

Den femte matchen avslutar den på förhand tacksamma lottningen då Harstad skall tas om hand på bortaplan. Något som också är lagets enda långa bortaresa med övernattning. Upplagt för en lagfest av rang. Spelet vill sig inte helt men en sen kvittering av Bjerknes leder till straffavgörande som vi vinner övertygande. 

Efter fem matcher ligger på vi en något sensationell andraplats och stämningen är god. Nu väntade dock en period med klart tuffare motstånd när Tunet, Slevik och Greåker stod på tur. 

5. Motgångar och åter motgångar, med några undantag

Det blir som väntat svårt mot de lag som utmanar om NM-titeln. Mot Tunet gör vi det svårt för oss genom att tidigt hamna i ett fyramålsunderläge. Även om vi spelar bra resterande del av matchen har vi inte möjligheter att hämta in försprånget. Det har även tidigare säsonger varit ett tema, att vi vaknar sent. Det gör det svårt. Mot Slevik håller vi spelet uppe i 30 minuter innan vi på nytt tappar på framförallt fokus och kondition. Detta är också Ekbloms sista match då han väljer att återvända till Sverige. En stor förlust för laget som trots förluster börjar hitta spelet på nytt. 

Än större blir förlusten av Wendelstig vilket kom att påverka laget under lång tid. Efter en vecka i koma avlider han och chocken, sorgen och saknaden är stor. Ofattbart. Vi gör det vi kan göra och försöker finna tröst i varandra och i innebandyn. Den första matchen är mot Nor92 och det är ett under att laget överhuvudtaget kan ta sig ut på banan. Att vi vinner den matchen är i sammanhanget obetydligt, men samtidigt viktigt för att stärka den process vi är mitt uppe i. 

Mot Sveiva är känslorna lika starka som blandade. Laget önskar att prestera bäst möjligt för att hedra lagkamraten på bästa sätt samt inför en massiv hemmapublik. Arrangemanget blir fokuserat på Wendelstigs bortgång och på nytt står laget för en oerhört imponerande insats. 

Bara dagar senare är det dags för begravning. De känslor som möjligtvis har förtryckts eller inte bearbetats har nu ingen väg att gå. Tiden fram till jul är starkt präglat av detta. Laget är fullständigt slutkört emotionellt sätt och det får självklart effekter på prestationerna. Först Akerselva och sedan Grei vinner stort, men för vår del handlar det mest om att hantera sorg, saknad och förtvivlan. Vår arena är innebandyplanen, men vi är chanslösa. Samtidigt är det viktigt att så långt som möjligt normalisera tillvaron. 

Sista matchen före juluppehållet är hemma mot Sarpsborg och en möjlighet att återerövra vår identitet. Insatsen är dessvärre påtagligt dålig och vi väntar mest på att få ta ledigt från innebandyn och fokusera på annat. Julmat och sådant för att sedan komma tillbaka med fokus på slutspelet. Kragerud gör comeback och bidrar till lugn och rutin på banan och med humor och social kompetens utanför.

6. Mot slutspelet

Vi inleder övertygande med tre raka segrar varav den främsta skalpen var den mot Greåker. 10-7 visar att vi kan utmana de bästa lagen och det är en av säsongens bättre matcher. Inte minst försvarsmässigt som ger oss många enkla spelvändningar där vi är effektiva. 

Sedan följer storförluster mot topplagen blandat med segrar mot Harstad och Nor 92. Med två matcher kvar att spela är slutspelsplatsen säkrad sedan länge. Kvar att möta är Sveiva borta och Akerselva hemma. I Rommenhallen är spelet jämnt, men enkla personliga fel ger Sveiva möjligheter att dra ifrån. Spelmässigt har vi på nytt börjat att hitta rätt. Midtsveen har också han kommit tillbaka i laget vilket ger oss flera möjligheter. Med långtidsskador på Bacolod och Eikland har vi blivit väldigt tunna i truppen. Då även Steinseth försvann på grund av axelskada har vi vid några träningar varit så få som elva spelare. 

Avslutningen mot Akerselva blir den positiva injektion vi behöver inför kvartsfinalerna. En väl öppen innebandy genererar många mål. Resultatet 8-8 ger ett nytt straffavgörande. Vi har så långt vunnit två av två, men denna dagen är vi inte fokuserade nog. 

Sammantaget har vi genomfört säsongen på ett bra sätt. Vi har haft flera riktigt bra matcher där spelet är tekniskt och tempofyllt. Andra gånger har vi haft påtagligt svårt att komma upp i nivå och då kan det se riktigt uselt ut. Det har med rutin att göra. Det att jämna ut prestationen över tid och oftare prestera på hög nivå. 

Vi vet samtidigt att vi som lag kommer att vara betydligt bättre till kommande säsong och inte minst den efter det. Det har lag som Slevik, Tunet och Greåker svårt att matcha. Avståndet i spelkvalitet kommer således att minska, till vår fördel. 

7. Kvartsfinaler mot Tunet

Personligen hade jag länge hoppats att Tunet skulle välja oss. Trots två förluster i seriespelet, 6-9 och 2-10, kändes det som att vi skulle kunna utmana dem på allvar om vi fick till spelet. Så blev det också och det blev fyra matcher med stor skillnad i kvalitet. Det var på hemmaplan som både Tunet och vi var betydligt bättre. 

I Høyenhallen har vi stora problem med att få bollen både på och i mål. Vi förlorar skottstatistiken stort i båda dessa matcher. I Lihallen är det däremot en helt annan bild som målas upp. Tunet och alla andra har förväntat tre enkla matcher och promenadseger mot semifinal. Det vi tar fram lördagen den 12:e mars markerar en milstolpe i lagets utveckling. Att vinna över seriesegrarna på det sätt vi gör det tar vi med oss in i nästa säsong. 

Tunet biter tillbaka rejält i den tredje matchen och vinner i stor stil med 14-3 där vi stundtals är fullständigt utspelade. Förväntan på det fjärde mötet är därför något komplicerat. Vi har tro på vårt spel, men det är samtidigt svårt att förhålla sig till utskåpningen tidigare. Vi väljer helt enkelt att bara ignorera det. Lättare sagt än gjort, men laget möter upp på fredagseftermiddagen fast beslutade att genomföra en riktigt vass prestation. Det gör vi också. 

Vi avslutar med förlust men tar ändå med oss vår insats som var riktigt bra. Tunet har svårt med vårt spel och hittar inte lika enkelt lösningar på försvarsspelet. Framåt är vi mer effektiva än i Høyenhallen men lämnar ändå några mål «ute på banan». 

8. Karmalagen och säsongen 2016/2017

Så här står vi efter en säsong som bjudit på fantastiskt spel, oerhört positiva upplevelser och minnen, djup tragik och förluster som har varit svåra att hantera. Som lag går vi vidare med ett stärkt självförtroende och insikt om att vi har mycket att arbeta med. Samtidigt en medvetenhet om att vi har en potential som är skyhög. 

Men potential måste förvaltas. Talang måste förädlas. Det enda sättet jag vet hur är genom hårt arbete och dedikerad underkastelse. Det finns en skönhet i strukturen och styrka i disciplinen som behöver genomsyra laget framöver. Det är enda vägen framåt. Det är inget som kommer av sig själv eller är något vi alltid tar på oss med glädje. Men det behöver göras om vi vill uppnå reella framgångar. 

Det arbete vi lägger ner under maj och juni kommer att definiera oss som lag i augusti, september och under hela säsongen som ligger framför oss. Alla gånger vi kommer ner och genomför ett löp- eller fyspass utifrån vår bästa förmåga genererar vi positiva effekter för framtiden. Som lag behöver vi dessutom inte bara genomföra träningen för oss själva. Nej, varje pass blir en kollektiv bekräftelse på vad VI vill göra och stå för. 

Kraven kommer att öka. På individ- och kollektivnivå. Nu har vi bara att stå upp för det lag vi vill vara och hoppas att bli. Lösa indikationer pekar på att i princip alla i laget fortsätter nästa säsong. Mycket positivt. Vi kommer att ta in enstaka spelare i syftet att höja kvaliteten på träning och match. De unga spelarna behöver rollmodeller att luta sig mot och lära sig av. Det säger sig självt. 

Nu väntar en gemensam social aktivitet för dam- och herrlaget i början av april. Herrlaget har sedan ett lagmöte tisdagen 5:e april där det första steget tas mot en än bättre säsong för Gjelleråsens herrlag. Där får vi se vad vi har att arbete med vad gäller spelare och ledarstab. Planerna för uppkörningen till seriestarten i september 2016 kommer att presenteras och diskuteras. 

En ny säsong väntar och det är upp till oss att göra det vi kan för att fortsätta utvecklingen. Vi har bara att samla god karma genom hårt och dedikerat arbete, en än bättre insats som individ och kollektiv. 

9. Tacksamhet och uppskattning är inte nog

Bakom ett lag finns det alltid flertalet personer som inte alltid får den tacksamhet och uppskattning som de förtjänar. Personer som lägger ner sin tid, kraft och energi på att stötta vårt idrottsutövande. Arrangemangskommittén är en sådan. De ser alltid till att Lihallen och Gjelleråsen IF presenteras utifrån sitt bästa. Ordförande Ann Marit Ansnes gör ett jättejobb med att ordna med övergripande förutsättning så att vi överhuvudtaget kan bedriva innebandyverksamhet. 

För mig personligen är det två individer som har varit oerhört viktiga. Sportslig leder Thor Dag Falkeid som inte bara caterar mat till hemmamatcherna men som ordnar det mesta av våra praktiska behov snabbare än du hinner lägga på telefonen. Närmst mig på både matcher och träningar står John Hansen. Hans bidrag är ett av de viktigare där han samtidigt sprider god stämning och ställer höga krav på allt och alla runt honom. Fyra av fem gånger är hans utrop positiva och stöttande. Den femte en klar förväntan på att spelare måste upp i nivå och prestera. Som det ska vara. 

Till sist ett stort och uppriktigt tack till alla er som kommer på våra matcher och har stöttat laget under säsongen. Det har varit lika viktigt som upplyftande och uppmanande. När statistiken sammanställdes saknade vi bara 59 åskådare för att vinna publikligan, motsvarande drygt fem åskådare per match. Nu blev det Tunet som drog det längsta strået. Men kvantitet kan aldrig ersätta kvalitet. Tacksamt nog har vi bägge. 

Några steg bort från sargkanten,

Samuel Rosenkvist
trener, herrer elite