Sveiva – Gjelleråsen, 4-8 (2-2, 1-2, 5-0)

Så här mot slutet av säsongen fattar vi oss kort. Det har inte minst ni förtjänat som sitter och skummar genom tafatta reflektioner som några gånger försöker bottna i filosofiska, psykologiska eller bara kvasivetenskapliga sammanhang för att göra en poäng av en upplevelse, känsla eller rent av ett resultat. Nog är nog, denna gång går vi rakt på kärnan.

I 45 minuter spelar vi bra innebandy. Vi är tydliga i försvarsspelet, strukturen och även spelet med bollen. Tempot är förhållandevis lågt utifrån förväntan och det verkar passa oss bättre än Sveiva. Med undantag för Sveivas 3-2 är det hela tiden vi som ligger i föringen de två första perioderna. Det känns kontrollerat och stabilt, utan att för den saks skull vara väldigt övertygande. 

Inför den tredje perioden leder vi med uddamålet och samtalet i omklädningsrummet går ut på att fortsätta vara tydliga i båda spelriktningarna och ha tålamod med och utan boll. Vi får en tidig möjlighet i spel i numerärt överläge och bara en storspelande Nordli i Sveiva-målet håller oss borta från en tvåmålsledning. 

Vi upprätthåller spelet en kort stund till innan det börjar gå utför. Sveiva vinner den sista perioden med 5-0 och dessvärre handlar det på nytt om misstag från enskilda spelare som gör det möjligt för Sveiva att på nytt ta ledningen och dra ifrån. Ju längre matchen går desto mer slitna blir vi och när vi i tillägg har några spelare som har små problem med formen blir det inte lättare. Vi saknar helt enkelt tryck i fötter och närkamper för att orka göra det spännande hela vägen ut.

Efter matchen nämner tränare Kryzkawski att han upplever att matchen kunde sluta med seger i bägge riktningarna och att det tillfälligheter som avgjorde. Det har han väl rätt i. Men det är knappast någon tillfällighet att Sveiva vinner skotten med 35-20 varav 16-7 i sista. Det tenderar att avgöra matcher och är ett återkommande problem för oss. 

Vi har ett lag med stor potential på skottsidan. Träningarna de senaste veckorna smäller det rejält i skottövningarna och det är märkligt att vi inte får med oss mer av det in till våra matcher. Det handlar om två saker, att vi inte helt vågar att utmana och att vi är för bekväma för att ta jobbet helt in på mål. 

Vi har en match kvar innan slutspelet tar vid, Akerselva hemma. Flera tidigare GIF-profiler som återvänder till Lihallen. Vi var riktigt tama i bortamötet och det var väl bara Carl Bacolod från backplats som gjorde en stabil insats. Vi får en chans till revansch och inte minst en sista möjlighet att spela upp oss inför kvartsfinalserien. 

De kommande träningarna kommer att handla om anfallsspel i den avslutande tredjedelen och det att jobba mer som kanadensisk hockey – «crush the net!»

I stora delar av matchen spelar vi bra, riktigt bra. Det är svårt att se det efter en förlust som denna, när vi inte helt ger oss själva chansen hela vägen ut. Men vi har bara att fortsätta och försöka göra det än bättre nästa gång. Säsongen är snart slut och det är nu det börjar bli riktigt, riktigt intressant. 

Ses på lördag!

Samuel Rosenkvist
trener, herrer elite