Greåker – Gjelleråsen, 11-5 (2-3, 6-0, 3-2)

Inför matchen har vi på nytt haft några tveksamma träningar. Ytterligare skador och sjukdomar gör vår redan tunna spelartrupp utsatt. Lägg till lite bristande insatser på sina håll och varierat tempo så är förutsättningarna inte dem bästa när det kommer till att möta ett revanschsuget lag. Greåker har fått ge upp planerna på ett serieguld men är fortsatt definitivt med i kampen om ett NM-guld.

Vi kommer till matchen med elva spelare plus kapten Norstrøm som tar det lugnt efter den skada han pådrog sig i matchen mot Slevik. Bra läge för att andra att kliva fram och visa ansvar. Vi har som alltid en tydlig spelplan och det är upp till laget att utföra den utifrån bästa förmåga. Det startar tveksamt.

Matchen igenom har vi problem med bolltapp på mittplan. Det straffar sig. Första halvan av den inledande perioden är vi i tillägg lite väl försiktiga i försvarsspelet och Greåker tillåts, mer än något annat att göra två relativt enkla mål. Vår bästa insats kommer i de avslutande tio minuterna av perioden. Vi sätter linjerna och strukturen bättre i försvaret och får per automatik bättre kontroll på Greåkers anfall och inte minst de viktiga kontringarna som vi gärna bygger anfallen på.

Tre raka mål från de grönklädda ger att vi går till pausvila med ledning 2-3. Det sista målet en soloprestation av unge Olav Falkeid som vi sett han göra flera gånger tidigare. Tar helt enkelt bollen på egen planhalva. trampar förbi någon Greåkerspelare på mittplan, rundar backen på utsidan och trycker upp avslutet över axeln på en chanslös keeper. Vackert. Enkel. Distinkt.

Samtalet i omklädningsrummet är därför försiktig positivt där vi fokuserar på två saker i vardera spelriktning som går på att göra saker enklare, tydligare och mer bestämt. Även om enigheten är stor när vi lämnar detta rum för att gå in till andra perioden är genomförandet brutalt undermåligt.

Mellan den 23:e och 33:e spelminuten gör Greåker sex mål och år ifrån till en 8-3 ledning som vi sedan inte har en chans att överbrygga. Det som är mest problematiskt är att vi är påtagligt tafatta framför eget mål där Greåker spelarna gång efter annan får stå och komma som de vill utan en tillstymmelse till närkamp eller ambition att hjälpa Falkeid mellan stolparna. Ja, det ska erkännas att det vi vid något mål har lite oflyt med bollstudsar och självmål, men sammantaget är det bristande markeringsspel, ansvar i situationen och en tillfälligt sviktande spelförståelse som är problemet. Detta i kombinaton med fortsatta problem i spelet med boll gör det knepigt för oss att prestera.

Men det ska sägas att och vi på något sätt ser bort från dessa tio minuter så ser vi ett lag som till trots för bollbehandlingsproblem ändå står upp på ett bra sätt mot ett av Norges bästa lag. Konklusionen i omklädningsrummet efter matchen är klar, vi spelar som vi tränar och med mindre än tre veckor till slutspel är det dags att på allvar ta ansvar för lagets kollektiva prestation.

Personligen skulle få människor kalla mig för optimist eller äga en grundläggande positiv livssyn. Snarare lutar det mer åt realism och möjligen att vara värdenihilist. I min roll som tränare däremot är jag noga med att så långt som möjligt tala i former av positiva förväntningar, få kollektivet att sträcka sig efter goda upplevelser och erfarenheter och så lite som möjligt fokusera på det som inte fungerar. I en matchreflektion kan vi lyfta fram sådana aspekter, men på träning och inför och under matcher jobbar vi uteslutande med det vi gör bra och hur vi vill göra andra ting bättre.

Detta av flera anledningar. Flertalet utvecklingspsykologiska forskningsrapporter visar med tydlighet att just utvecklingen hos en individ och ett kollektiv är långt mer effektiv om grundlaget är positiva förväntningar, tydliga krav och fokus på det vi lyckas med. Överföringen på barnuppfostran är väldigt tydlig. Anta att vi har ett yngre syskonpar som inte alltid är så snälla mot varandra. Som förälder kan du då antingen uppmana dem att inte slåss och inte bråka med varandra eller uppmana dem till att vara snälla mot och hjälpa varandra. Rent logiskt betyder det samma sak, men den upplevelse som barnen sitter med efter upprepade uppmaningar är radikalt annorlunda. Antingen får du barn som undviker att göra oönskade saker, uppvisa en oönskat beteende eller så får du barn som sträcker sig mot att göra det önskade och uppnå de positiva förväntningarna. Möjligtvis något förenklat, men påtaligt sant.

Rent generellt brukar detta formuleras som att det beteende vi uppmärksammar får vi se mer av. I tillägg finns det ett stort värde i att skapa ett kollektiv som har gemensamma mål vi vill uppnå, inte prestationer eller upplevelser vi önskar att undvika.

Det att formulera sig i positiva ordalag har också en annan betydelse. Hjärnan har långt svårare att processa negationer, det vill säga budskap som handlar om att «inte-göra». Om jag till exempel ber er att «inte tänka på en svart katt» så kommer de flesta att faktiskt tänka på en svart katt innan vi möjligtvis kan tvinga oss själva att tänka på en vit katt, än senare möjligtvi en vit hund. Men det kräver, som vi inser, så mycket mer av tankeprocesser. 

Nu är det långt ifrån alla som håller med mig om detta. Det anses på sina håll vara oförenligt med detta ständiga positiva fokus och att kunna ställa krav och framförallt tydliga förväntningar. Jag ser inga sådana problem. Våra träningar, samtal och reflektioner handlar nästan uteslutande om att skapa just positiva förväntningar, på individer och kollektiv, att komma överrens om attityder och ambitioner som vi önskar ska vara en del av vad det innebär att spela för Gjelleråsen. Det betyder inte att spelarna emellanåt får en tydlig signal om att vi inte gör det vi har kommit överrens om eller att det vid någon enstaka träning kan hagla några svordomar och krav på inrättning i ledet.

Vårt fokus är oförändrat. Vår förväntan, på oss själva och varandra, är fortsatt grundat i positiva uttryck. Det vi vill uppnå är förmedlat i positiva termer. Av flera anledningar. Det är uppenbarligen gynnsamt ur sociala, psykologiska, kognitiva och fysiska aspekter. Det räcker gott för mig.

Även vi själva glömmer ibland var vi står och befinner oss. Vi är ett lag som har en väldigt god potential. Vi måste också ge oss själva utrymme att växa in i rollen. I går möter vi ett av Norges bästa lag med spelare som har både rutin, kapacitet och egenskaper som kommer med erfarenheten. Ger vi vårt lag två, tre år till att växa ikapp de lag som vi har haft påtagligt svårt med i år kommer matchbilderna att se väsentligt annorlunda ut. Det måste vi påminna oss själva om.

Samtidigt vill vi så gärna prestera här och nu. Besvikelsen blir inte mindre för att rutinen inte finns där ännu. Varje förlust drabbas oss lika hårt oavsett om vi har en snittålder på 19,6 eller 29,6 i laget. Vi kan bara vila i förstöstan på att vi för varje säsong som ligger framför oss kommer att vara betydligt bättre än den förra. Det kommer Slevik, Greåker och allt vad det heter har svårt att matcha.

Så förväntan är osvikligt positiv på träningen senare ikväll. Kraven på en prestation som ligger närmare vår idealbild är definitivt där till matchen mot Nor92 på fredag. Jag förväntar mycket av mina spelare. Kraven är ständigt närvarande. Vi ska bara påminna varandra om att de ska formuleras positivt. Tillsammans sträcker vi oss mot högre höjder. Vi önskar att utmana oss själva till bättre prestationer, inte att undvika misstag.

Nya möjligheter ikväll, ny match på fredag. Det ser vi fram mot!

Från sargkanten, med kärlek,

Samuel Rosenkvist
trener, herrer elite