Sandnes – Gjelleråsen, 7-10 (4-5, 2-4, 1-1) eller något av en kärleksförklaring…

Vi kan inte annat än att inleda med påståendet att träna årets upplaga av Gjelleråsen IF:s elitelag är en ständig källa till en uppsjö av känslor. De flesta av  dem positiva. Mycket positiva. Det vi visar fram i matchen i Rogaland är det vi har sett under hela säsongen – när vi gör saker på rätt sätt är vi så pass bra att vi snurrar upp Slevik i våra anfall. Samtidigt – när vi inte helt kommer till vår rätta har vi en lägstanivå som är placerar oss betydligt närmare tabellbotten.

Inför säsongen var det just detta som var vår stora utmaning – att så ofta som möjligt prestera så nära som möjligt vår högstanivå. 

Delar av dagens match, framförallt de inledande tio minuterna och matchens avslutande period så visar vi fram det vi faktiskt kan prestera av god innebandy. Däremellan – det vete fan. Det är de tillfällen då laget på ett tydligt sätt visar att man inte behöver en tränare. Alla direktiv bortses från och laget/spelarna gör lite som man själv vill. Uppdraget är att gå till vänster, resultatet – man går till höger eller står stilla.

På samma gång som det är djupt frustrerande är det också charmen med att vara tränare för Norges yngsta elitserielag – du vet aldrig vad du får. Det är en obeskrivlig kärlek som är parad med ett stort mått av självutplånande. Frustrationen när vi fullständigt struntar i uppdraget går hand i hand med den obeskrivliga glädjen som uppstår när vi under delar av matchen sätter försvarsspelet och går på kontring efter kontring när Sandnes fastnar i fällan och vi fullständigt dominerar matchbilden. 

Där står vi. Match efter match. Träning efter träning. Balansgången mellan det utmärkta och det undermåliga. Mellan att slita vårt hår (de av oss som har något kvar att slita) och ren beundran inför det vi faktiskt förmår att prestera. 

Det fanns och finns fortfarande en tveksamt överskattad förväntan på vad laget ska klara av att prestera. Mitt och vårt uppdrag är att varje träning och varje match försöka att uppnå mer att den översta delen av potentialen och lägga de dåliga valen, besluten och insatserna bakom oss.

Det är således med en skräckblandad förtjusning som jag kommer till de matcher vi spelar. Den fullständigt oväntade prestationen av laget just idag. Idag, borta mot Sandnes, visar vi fram mer av delarna från den översta hyllan än den nedersta. Då blir det tre poäng. Det är tacksamt, det är viktigt och det är framförallt oerhört glädjande för laget att inleda 2016 på ett positivt sätt. 

Framför oss väntar tre matcher på kort tid. Fredrikstad borta, Greåker och Harstad hemma. Kan vi nå förväntade sex av nio poäng så ligger vi riktigt bra an inför säsongsavslutningen. Men det innebär återkommande träningar där laget kommer att prestera delvis utifrån önskan och förhoppning och delvis utifrån något helt annat. Det är charmen, det är utmaningen och det är – en påtaglig kärlek. Till spelet, till idrotten, till laget och till spelarna. 

Idag står på nytt kapten Norstrøm fram med fyra mål. Lundgren visar framfötterna med lika många assist. Den som närmast efter mig ligger närmast att ha frustrationen på utsidan av dräkten är vår målvakt Andreas Falkeid. Det handlar på nytt om en förväntan/förhoppning om att laget ska prestera utifrån kapacitet och förmåga. Samtidigt gör han det oerhört bra och har belönats med en landslagsplats. En av våra mest framträdande spelare och kanske den allra viktigaste. 

Dessa resor kräver sin planering och vi är tacksamma för den insats som Jan Vetle Eikland gör för oss. Allt fungerar helt smärtfritt och vi blir lotsade till flygplats, lunchrestaurang, hall och tillbaka på bästa sätt. Det goda omdömet har inte bara att göra med att den sista ölen på Sola flygplats tillhandahölls av honom. Men det bidrar till det oerhört goda intrycket. 

För att avsluta så var det en påtagligt trivsam dag på Vestlandet. De tre poängen bidrar till upplevelsen och vi har förhoppning om flera innan säsongen är över. Med en fortsatt frustration parat med en påtaglig kärlek. Det är helt enkelt så vi har det.

Från sargkanten med kärlek,

Samuel Rosenkvist
trener, herrer elite