Nor 92 – Gjelleråsen, 2-4 (1-1, 0-1, 1-2)

Det var ingen välspelad match publiken i Solberghallen fick se på torsdagskvällen. Vardagsmatcher har sitt att säga om saken, men för vår del handlade det framförallt om hur vi skulle hantera det som har hänt sedan vår senaste match mot Greåker.

Det har varit ett massivt stöd från innebandymiljön i både Norge och Sverige, för oss som lagkamrater till Tobias Wendelstig men framförallt till hans familj. Det är oerhört tacksamt att se och uppleva den omsorg och kärlek som visats och fortsatt visas.

För vår del landade vi i att som kollektiv önska ta tag i träningar och matcher tidigast möjligt. Vi har i år en spelargrupp som fungerar som ett lag, en grupp och en gemenskap på ett övertygande sätt. Att spela innebandy blir ett sätt att tillsammans gå vidare och hantera våra upplevelser och känslor.

Inför matchen förväntade vi ingen stor insats. Vi visste att det skulle bli tufft och svårt på flera sätt. Inte minst det att fokusera på vad vi ska göra och hur. Det är också det som definierar matchbilden. Stundtals hittar vi några trivsamma kombinationer och spelar hyggligt. Men överlag är det många misstag, brister i strukturen och tveksamma ingripanden. Men så får det vara. Under matchen var det viktigare att vi spelade den är hur. Vi kommer från Drammen med tre poäng, vi är tillbaka på banan och ligger efter åtta spelade omgångar på en påtagligt trivsam fjärdeplats.

Vi var flera som var tagna av stunden när signalen kom som förkunnade att matchen var över. När spelet väl är i gång har vi bara att försöka fokusera på nästa byte, nästa löpning och nästa skott. Det är när matchen är slut som det blir påtagligt nära, som känslorna kommer över. Det att vi aldrig igjen kommer att gå ut på till en match med vår #29. Det att vi aldrig får höra han pusha på laget i omklädningsrummet inför den avslutande perioden. Det att vi aldrig får se hans tveksamma leende när han avgör en match ännu en gång.

Matchen mot Nor blev på nytt en påtaglig påminnelse om att så är fallet. Det kommer flera stunder när frånvaron blir överväldigande. Vår nästa match mot Sveiva, hemma i Lihallen, är en sådan. Vi kan bara träna bäst möjligt fram till den matchen. Gå in och manifestera vår sorg och saknad. Genomföra matchen efter bästa förmåga och oförtrutet jobba vidare.

Än en gång visar Gjelleråsensupportrarna sig fram från sin bästa sida. Av de 125 som publiken räknas till är hälften från Nittedal. Vi kan inte nog visa vår uppskattning för er insats och den är oerhört viktig. Inte minst just här, just nu.

Vi har två matcher kvar innan serien vänder, med undantag för den avbrutna matchen mot Greåker som spelas den 19:e januari. Två matcher som är mycket viktiga för hur tabellen kommer att se ut framöver. Sveiva och Akerselva är två lag som på sitt bästa har en mycket god potential.

Det finns mycket att säga om sorg och saknad. Jag har läst om många som förhåller sig till det på ett vackert sätt. Leo Tolstoy gör det kanske bäst:

“Only people who are capable of loving strongly can also suffer great sorrow, but this same necessity of loving serves to counteract their grief and heals them.”

Vi tar ledigt från träningar fram till tisdag nästa vecka. Då rustar vi på nytt.

Från sargkanten med kärlek,

Samuel Rosenkvist
trener, herrer elite