Gjelleråsen – Grei, 7-6 (5-1, 1-1, 1-4)

Säsongen har inletts och det på bästa möjliga sätt för det «nya Gjelleråsen». Seger hemma mot Grei med 7-6 innebär första segern i en premiärmatch på fyra år. Det är i tillägg en rafflande tillställning som de närmare 200 åskådarna bjuds på.

Pojkarna från Nittedal inleder bländande och visar vilken kapacitet de har. Efter tjugo spelade minuter har tar vi med oss hela 5-1 in till pausvila. Det är dessutom ett mer än rättvist resultat där vi radar upp goda målchanser parat med ett strukturerat försvarsspel som har vuxit fram under försäsongen. Vi visar vilken innebandy vi är kapabla att prestera när vi gör det vi ska göra på rätt sätt och i tillägg får möjligheterna av motståndarna.

Första perioden är i princip ett skolboksexempel på spel i båda zonerna. Vi är dock medvetna om att Grei inte har några planer om att lägga sig ned och självdö på mittplan. Snarare förväntar vi  oss en högre och mer aggressiv press redan från tekning. 

Så sker inte utan vi kan fortsätta att spela den innebandy vi trivs bästa med. Domarna väljer att gå in i handlingen och skickar på löpande band ut Greispelare på utvisningsbänken. Några beslut får en att höja på ögonbrynen, andra är mer rimliga. Men när nivån på bedömningen stundtals är så varierande har jag förståelse för att Grei reagerar med markant missnöje. 

Vi har varit relativt effektiva i spel i numerärt överläge och att då få spela 5 mot 3 vid två tillfällen höjer förväntan. Idag är vi påtagligt undermåliga i detta och lyckas inte omsätta någon av möjligheterna. Vi går ifrån vissa principer samtidigt som Grei försvarar sig bra. Vi är dock inte helt utan chanser och kunde lika gärna ha gjort både två och tre mål och definitivt stängt matchen.

Efter sammanlagt 30 spelade minuter har vi utökat ledningen till 6-1 och härifrån börjar spelet stagnera. Grei sätter upp tempot och spelar en mer fysisk innebandy och får utdelning för det. Spelet på två formationer börjar synas i vissa trötthetstecken och besluten tillsammans med värderingarna blir något sämre. En olycklig utvisning på välspelande Løvholm ger Grei den chans de behöver. 2 sekunder räcker för att reducera till 6-2 kort före den andra periodpausen.

I den avslutande perioden fortsätter uppförsbacken. Vi har stora problem att hålla på bollen och får jobba mycket i försvarszon. Grei utmanar och reducerar gång efter annan. En kvart in i perioden, med fem minuter kvar att spela, är ställningen 6-6. Då vaknar vi till liv igen. Spelet återerövras och på nytt sätter vi strukturen och våra principer bättre.

Grei tvingar fram en omlackering av målburen efter att ha satt skott efter skott i Falkeids vänstra stolpe. Att inget av dem går in är bara oerhört tacksamt. Istället är det som det emellanåt brukar bli, vi får en siste möjlighet när vi vinner boll i eget hörn. Belsten kommer loss tillsammans med Bredli och de få sekunder som är kvar på klockan rasar iväg. 

På något sätt letar sig bollen in i nätmaskorna och enligt domarnas bedömning gjorde den det precis innan slutsignalen ljöd i hallen. 7-6 19:59. Det är sånt som egentligen bara händer i relativt usla sportfilmer. Men vi tar tacksamt emot klyschan och publikens jubel. 

Glädjen är naturligtvis obeskrivlig och det fullbordar en säsongsöppning som alla förutom vi själva har haft problem att se framför sig. En match spelad, en match vunnen. Så långt har i princip alla tippat oss utanför slutspelsplats. Undantaget är www.assisten.no som har varit vänliga nog att ta med oss på en åttondeplats. 

Nu ska det sägas att säsongen är lång, 21 matcher återstår. Men det är alltid trivsamt att inleda med en seger. Det ger lite arbetsro och framförallt en viktig tro på det vi gör. Det har ekat under träningarna de senaste veckorna, detta mantra att «vi är bra när vi gör saker på rätt sätt». Det kommer under säsongen att handla om att sätta strukturen, spela med tålamod men samtidigt utmana på det vi är riktigt bra på – teknik och tempo. 

Några saker behöver vi arbeta på. Jag är möjligtvis något väl upptagen med hur vi agerar på och vid planen samt vad vi väljer att fokusera på. Första halvan av matchen har vi rätt fokus. Vi går inte in i diskussioner, vi låter oförrätter passera och vi väljer att låta spelet tala. Ju längre matchen går börjar vi tappa greppet om just detta. Framöver har vi helt enkelt ett val. Antingen väljer att vi att sätta oss själva och vårt behov av att protestera, ge igen på fula knep framför laget. Eller så väljer vi att sätta lagets möjligheter att vinna främst. 

Jag har full förståelse för att det kan vara svårt att kliva undan när det hettar till och man får en klubba i mellangärdet. Men på nytt, antingen väljer vi att låta laget vara viktigast och göra allt för att öka möjligheterna till seger. Eller så gör vi det inte.

Men nu gläder vi oss till tre oerhört viktiga poäng och en seger i premiären! Nästa match redan till veckan. Sarpsborg har sedvanligt valt att lägga flertalet av sina hemmamatcher på fredagar. Jag anser att det är en skam för förbundet att år efter år tillåta detta. Det är en osportslig fördel som man  drar nytta av. Men efter att ha förlorat borta mot Sandnes tidigare idag kan laget behöva alla möjliga fördelar framöver. Skulle laget få ett ultimatum av förbundet att antingen hitta en arena som möjliggör spel på helger eller helt enkelt tvingas att lämna WO skulle man säkert lyckas trolla fram något. Förra säsongen lyckades man mirakulöst nog att hitta två lediga lördagar. Det råkade vara mot Slevik och Greåker där fredagsfördelen är obefintlig. 

Två träningar återstår och vi ska göra det vi kan för att förbereda oss till ännu en väl genomförd match. 

Till slut kan vi inte undgå att rikta ett stort tack till publiken som kom för att stötta oss på läktaren. Den officiella siffran skrivs till 161, men det är rejält i underkant. Det uppskattas. Oerhört.

Från sargkanten, med kärlek,

Samuel Rosenkvist
Trener, Herrer Elite