Det bästa som kan hända den norska elitserien i innebandy är det faktum att Bækkelaget nästa år spelar i division 1. Det kan låta lite hårt och märkligt, men det är min bestämda uppfattning. Det har inget med laget, föreningen eller spelarna att göra. Men underlaget i Bækkelagshallen är helt enkelt inte ägnat för sporten. Snarare är det ett golv som försvårar för spelande lag, ökar risken för skador och helt enkelt är undermåligt för innebandy.

I Stockholm för snart 20 år sedan gjordes det en satsning på söder med «Stockholms innebandycenter». En helt ny hall med flera banor i mindre storlek ägnat för spel 3 mot 3 och den så kallade Svenska Innebandy Ligan, SIL, grundades 1996. Innebandyn skulle bli tillgänglig för flera. Satsningen har slagit mycket väl ut och idag omfattar SIL närmare 5000 spelare i nästan 300 lag.

SIL samlar både SSL-spelare och motionärer. Det var bara ett problem, den nya hallen var oduglig för innebandy. Golvet hade den intressanta effekten att det var omöjligt att få fäste för skorna, men klubborna fick en påtaglig friktion. Så spelare halkade runt och hade svårt att slå passningar. Bækkelagshallen är inte fullt så problematiskt, men det är oerhört glädjande att inget lag behöver spela innebandy där åtminstone de kommande 18 månaderna.

Vi kommer till spel på tretton spelare, två backpar och tre anfallsformationer. Stämningen är inte lika tät som i tisdags när Tunet gästade Lihallen. Det finns en känsla av att vi bara behöver ställa in skorna för att hämta hem tre poäng och det brukar vara ett misstag. Redan i andra bytet realiseras farhågorna när ett frislag, någon meter in på vår planhalva går i mål. Det väcker oss något och de resterande 59 minuterna av matchen gör inte Bækkelaget något mer i offensiv väg som renderar i att sekretariatet behöver justera hemmalagets målproduktion på matchtavlan.

Framåt har vi vissa problem och att vi på nytt inte får iväg mer än 21 officiella skott på mål är ett underbetyg. Inte minst när Bækkelagets försvarsspel borde passa oss oerhört bra. Till spelarnas försvar ska det dock sägas att golvet bidrar. Det blir svårare att sätta upp vårt vanliga snabba passningsspel. Men det är något vi ska klara av och sex raka mål till seger med 1-6 får sägas vara ett tecken på det.

Vi har också fortsatta problem med att spela på fel sida av marginalerna. Det blir något nonchalant i båda änderna av banan och vi skänker bort otrevligt många möjligheter. Vi lyckas dock bra med att styra undan det mesta och det är tydligt att även hemmalaget vid några tillfällen hade önskat ett bättre underlag.

I andra perioden är det mer bestämt och det är knappast en slump att vi vinner den med tre mål. Vi justerar något i anfallsspelet och kommer till bättre lägen. Även defensivt tar vi ansvar tidigare i banan och det gör det svårt för hemmalaget att utmana Falkeid i målet.

Satsningen på att ge talangfulla unga spelare i föreningen möjlighet att visa fram sig på elitnivå fortsätter när lika duktige som unge Philip Rudningen tar plats mellan stolparna till den avslutande perioden. Född -99 visar han att han är en målvakt att räkna med framöver och det är glädjande.

Segern idag innebär att vi har säkrat fjärdeplatsen vilket är trivsamt. Vi hade en tveksam period under hösten där vi «tappade» en del poäng. Detta på grund av skador på påtagligt många spelare samt den tidigare nämnda bristen på grundträning. Fick vi inleda säsongen med det lag, tempo och spel vi har haft efter jul så kan vi utan större problem lägga till 10 poäng till de 29 vi hittills har spelat ihop. Då är vi uppe och slåss med Greåker om silvermedaljen.

Men vi närmar oss slutspelet med en tilltagande form och självförtroende. Nu återstår en omgång innan kvartsfinalerna ska sättas. Vi kan bara tänka oss hur det kommer att se ut, men en «kvalificerad gissning» ger följande:

Slevik – Grei
Greåker – Sveiva
Tunet – Akerselva
Gjelleråsen – Sarpsborg

Att vi får Sarpsborg är mer än sannolikt. De är det klart bästa av lagen på undre halvan. Slevik kan ju välja vem de vill, men att det inte blir Sarpsborg är i princip klart. De skulle utan problem vinna i tre raka oavsett motståndare, men ett derby innebär mer intensiva matcher med en markant högre skaderisk och då reser man hellre till Oslo för en kvartsfinal.

Flera skulle säga att Grei är det svagaste av de fyra valbara lagen. Akerselva har framförallt en vass förstafemma som kan hota de flesta. Sveiva har börjar hitta något som liknar en form, men man har fortfarande oerhörda problem med att få spelet att fungera. Det visades inte minst igår när ett relativt svagt Greåker fick promenera hem segern i Rommenhallen.

Om Greåker sedan väljer Akerselva eller Sveiva är svårt att säga. Man har vunnit samtliga fyra matcher med liknande sammanlagd målskillnad. Med tanke på Akerselvas potential skulle mitt val ha fallit på Sveiva som kvartsfinalmotståndare. Att Tunet då skulle välja att resa till Sarpsborg istället för att ta sig an Akerselva är osannolikt. Men Tunet möter just Sarpsborg hemma imorgon så en övertygande seger där kan möjligens förändra upplägget.

Men vi har svaret på det om en vecka.

För övrigt vann G18 idag borta mot Sveiva med tydliga 3-10 och spelet för juniorerna sitter bättre och bättre. Imorgon väntar dessutom regionscupfinal för dessa mot Bækkelaget. Det kan bli en intressant tillställning i Gjerdrum då de är de enda som har lyckats vinna mot GIF:s juniorer under innevarande säsong.

Glädjand är också att G16 enligt uppgift vann sin final mot Tunet med uddemålet. Framgång. Men nu packar vi undan taktiktavlor och statistiken och tar kväll. Tacksamt nog match redan imorgon. Det blir lite lättare att hantera helgerna när det bara är att åka mellan hallarna. Vad skulle vi göra om vi var tvungna att själva hitta på något att göra?

Till sist riktar vi ett sedvanligt tack till de som följde oss på plats i Bækkelagshallen idag. Det är alltid uppskattat. Och en «shout-out» till Sverre Stokland som tog hand om materialet när Rudsli fick förhinder.

Samuel Rosenkvist
Trener Herrer Elite
Gjelleråsen IF