När detta skrivs är det fjärde advent och jag sitter i Rommenhallen efter det att Gjelleråsens damlag förlorat med 10-0 mot det som förmodligen är Norges för närvarande mest överlägsna lag i alla idrottskategorier på elitnivå, Sveiva. Om en dryg timme möter föreningens herrlag Grei och då det är två av våra kommande motståndare på kort sikt så tar vi dagen och scoutar lite.

Advent har ofta förknippats med väntan, möjligen på grund av ordets avslutning. Advent i sig härstammar, som så mycket annat, från latinet – adventus, och betyder ankomst. Adventus domini som det oftast skrivs blir då ”Herrens ankomst” och syfter inte helt förvånande på den Jesus som Bibelns avslutande del är något fokuserad på.

Själv har jag inte mycket till övers för vare sig advent eller julen så som den har kommit att utformas. Men som tidigare teologistuderande under tre års tid med påtagliga planer på att bli präst så är religion och då gärna dess sociologiska och psykologiska del av stort intresse. Prästplanerna fick överges i samma stund som jag läste den fantastiska framställningen av den amerikanske teologen Gordon Kaufmann. Han inspirerade mig till att anamma ett tydligt ateistiskt ställningstagande även om han insats med sin skrift snarare ska vara motsatsen.

Men ankomst, väntan och inte minst förväntan kan sägas sammanfatta både den omedelbara tiden vi lever i och Gjelleråsen innebandys förhållningssätt till utövandet. Vi väntar och förväntar slutspelets ankomst. Matchen igår mot Akerselva var bara ännu ett steg i detta. Vi har många spelare som har varit med under lång tid. Motivationen för en match i dystra Kringsjåhallen en lördag eftermiddag kommer inte alltid av sig själv.

Men vår väntan, förväntan och slutspelets ankomst ställer också vissa krav på oss. Vi kan inte slentrianmässigt spela av träningar och matcher utan för varje vecka ökar kraven på ett medvetet och strategiskt förhållningssätt till allt det vi gör. Paulus tar upp just detta i sitt brev till Filemon, en av Bibelns kortaste böcker. I det andra kapitlets tolfte vers skriver han att vi behöver arbeta på vår frälsning. Jag har alltid uppskattat just det. Vi behöver arbeta på vår frälsning. Herrens ankomst har i över två tusen år förkunnats vara nära. Det vet vi inget om. Men slutspelet närmar sig, det vet vi och därför är förväntan stor inför denna ankomst.

Matchen mot Akerselva var just detta, vårt arbete på vår frälsning. Det förlösande. Det som sätter oss fria.

Under fyra veckor har vi haft uppehåll i matchandet på grund av VM. Det har gett oss tid att läka skador, återhämta oss på alla möjliga sätt och sakta men säkert refokusera efter den tidigare höstens blandade resultat och insatser. De sista två veckorna har det sett bättre och bättre ut. Inte minst för ”Eliasson-formationen” som mer och mer visar sig vara det oerhört viktiga komplementet till vår mycket välspelande ”förstaformation” med förmodligen Norska elitseriens mest kreativa center i spetsen, Mads Rongsjord.

Matchen inleds övertygande och i första perioden har vi gott grepp om matchen och dess utveckling. Vi står bra i försvar och kommer till flertalet mycket goda avslut även om vi har oerhört svårt att omsätta så många av dem. Akerselva skulle säkert tycka annorlunda men med undantag för de möjligheter vi släpper till i mittzon efter enkla egna misstag så skapar det inte särskilt mycket som inte välspelande Falkeid i målet kan hantera.

Det är Eliasson-femman som spelar bäst i början av matchen. 0-1 i fjärde spelminuten av Rognlien på pass av Eliasson är värt entrépengarna. Några minuter senare är det Hansa som serveras av Espen Evensen med en klasspassning. Spelmässigt är det vi som har övertaget och spelar bra. Inte minst de som står bakom de två första målen.

Då Mads Rongsjord är i tveksam form efter sjukdom i familjen har talangen Olav Falkeid kallats upp på nytt. Han har på träning gjort det mycket bra tillsammans med Midtsveen och Bacolod. Under matchen utmanas han hårt av Akerselvas försök att vända spelet i vår press på just hans yta och det sker vid flera gånger än vad vi är bekväma vid. Till andra perioden kliver sålunda Rongsjord in i handlingarna och avlöses av Robin Norstrøm som kommit tillbaka på allvar efter viss tids frånvaro.

Norstrøm bidrar med ett snabbt steg och ett vasst skott som vi behöver framöver. Får han bara ordning på försvarspositionen och agerandet i den första delen av vår spelvändning kommer han att bli svår att hålla utanför spel på två formationer.

Vi går till pausvila med ledning 1-2 efter ett något kladdigt ingripande kort efter vårt andra mål. I slutsekunden blir också dagens kapten utvisad för något som domarna bedömer som hårt spel i offensivt hörn. Ska vi vara något kritiska så är detta med ”time management”, på ren svenska, något vi kan arbete lite på. Även om domarna kanske inte riktigt är önskvärt konsekventa i matchen ska i inte behöva dra på oss någon utvisning i offensiv zon med sekunder kvar att spela.

Tacksamt är vi under matchen oerhört effektiva i spel i numerärt underläge. Vi får tre utvisningar mot oss och ger inte från oss något mål vid någon av dem. Däremot gör vi ett när Wendelstig sitter utvisad. Bacolod tar löpningen djupt i mitten och kastet från Falkeid når hela vägen fram. Det ger det viktiga 5-6 målet efter det att lagen följts åt under hela matchen fram till detta sker med drygt tio minuter kvar att spela.

När Rongsjord sedan gör avgörande 5-7 fem minuter senare och vi dessutom övertygar i Akerselvas sista möjlighet i spel i numerärt överläge är saken i princip klar. Det är något olyckligt att Norstrøm denna gång åker på att har ifrågasatt domslutet, men samtidigt är det på nytt oerhört svårt som spelare att förhålla sig till domarnas nivå när det ena gången tar ett samtal och andra gången tar en utvisning. Ena gången får bägge lagen ljudligt protestera andra gången kommer en tydlig tillsägelse.

Oavsett vilket så är vi fulltaliga med tre minuter kvar att spela. Att Akerselva tillåts reducera kort därefter gör inte så mycket då vi rider ut stormen på ett tillfredsställande sätt. I spel 6 mot 5 för Akerselvas del sätter Eliasson spiken i kistan när han lyfter in slutresultatet 6-8 med bara sekunder kvar på klockan. Seger, tre poäng och en något festligare stämning på den efterföljande julfesten i Ammerud.

Det vi har att arbeta vidare med är framförallt strukturen i uppspelen. När vi gör som direktiven förespråkar ser det mycket bra ut. Det ser vi inte minst i första periodens inledande halva och delar av tredje. Både spelet i numerärt överläge och underläge gläder. Tätt bakåt på tre boxplay och mål framåt i bägge möjligheterna i powerplay. Även om det sista kom sekunden efter att Akerselvaspelaren kommit på banan på nytt. Försvarsspelet sätter vi också bättre än tidigare. Inte minst Eliassonfemman som gör sina bästa match tillsammans så långt.

Så även om slutspelet är något som väntar därframme och vars ankomst vi ser en med tillförsikt så har vi ett arbete att utföra tills dess. Norska landslagets assisterande förbundskapten, Kent Göransson, har flera gånger uttalat att han ser säsongen uteslutande som en förberedelse för slutspel. Jag kunde inte hålla med mer.

Efter nyår har vi nio matcher på lika många veckor innan seriespelet avslutas och slutspelet tar vid. Vi tar en hyfsat välförtjänt vila och återkommer till träning femte januari. Fokus ligger då uteslutande på att, enligt Paulus, arbeta på vår frälsning. Vi tror på det vi gör och nu ska detaljerna sättas på plats och vårt agerande blir än mer automatiserat.

Som tidigare nämnt är jag inte särskilt övertygad om julens storhet, varken som religiös högtid eller kommersiell tillställning. Men en stilla förhoppning om ett gott nytt år kan vi tillönska de som med glädje följer våra med- och motgångar. Ja, till er andra också.
 
Vi ses på nytt i Rommenhallen den sjunde januari. Tills dess.

Samuel Rosenkvist
Tränare, Herrer Elite