Amerikanska filmer har överlag ett gemensamt problem. De måste i princip sluta lyckligt. Jag är ingen stor anhängare av lyckliga slut, inte alls. Således är jag heller ingen stor anhängare av amerikansk film. Detta att pojken alltid får flickan mot slutet bara han är enträgen på ett sätt som i våra dagar snarare skulle föranleda ett besöksförbud. Eller att den «eviga förloraren» till slut når framgång när han (eller hon för den delen) bara finner styrkan i sig själv som alltid har funnits där och bara ska förlösas. Gärna av en gammal kinesisk man. Eller än värre, de så kallade katastroffilmerna när en liten enklav av mänskligheten (alltid amerikaner, go figure) mirakulöst överlever och på nytt skall återskapa populationen i en ny värld. Det finns ingen charm eller spänning eller existentiellt intresse i ett sådant upplägg.

I lördags (08.11.14)  så gästade de senaste årens giganter i norsk innebandy Lihallen. Trefaldiga norska mästarna och nyligen Europacupvinnarna Slevik kom som enda obesegrade lag under säsongen och förväntade sig att ta med hem ytterligare tre poäng efter spelade 60 minuter. Så blev det också även om siffrorna utifrån en lokalnära synvinkel inte helt speglar matchbilden.

Slevik möter ofta lag som fokuserar på ett hårt försvarsarbete och försöker sticka igenom med en kontring eller två. Vårt spel under hösten har blivit stadigare bättre, även om målskörden och poänginhämtandet uteblivit. Däremot vet vi att vi har ett lag som har goda möjligheter att utmana samtliga motståndare i serien och trots en något dyster tabellplacering för närvarande så är vi hoppfulla inför slutspelet redan nu.

Säsongsstarten har kantats av bortfall på spelare av olika grunder, mycket skador och andra prioriteringar. Vi har ännu inte genomfört en match, eller ens en träning med samtliga spelare på plats. Men vi kom nära nog under både veckan inför matchen och till den. Det kommer nu handla om att spela ihop formationer och sätta saker på plats så att vi agerar mer än reagerar på banan.

Matchen inleds annars på bästa tänkbara sätt. Redan efter 38 sekunder och överväldigande bollinnehav (?!) sätter Björn Lundgren en patenterad löpning från backplats och drar ett skott som Carl Bacolod tätt på keepern hjälper till med att få in i nätmaskorna. 1-0 och det är en nöjd hemmapublik som nyss satt sig ned på de hårda träbänkarna.

Spelet är förhållandevist jämnt under första perioden. Vi sätter försvarsspelet relativt bra och anfallen från de vitklädda kommer där vi önskar dem. Däremot har vi vissa problem med att helt styra bort farligheterna och tre raka mål från Sleviksklubbor sker på ungefär samma sätt. Vi behöver göra det svårare för lagen att göra mål, helt enkelt, men en reducering gör att vi gårtill pausvila med relativt intakt självförtroende.

Så långt är filmmanuset anpassat till den amerikanska publiken. Underdogsen stretar emot de fulsnygga mästarna och vi kan så smått ana en sportslig revolution likt den i den tragiska filmen «Mighty Ducks» eller vilken annan film som helst som handlar om missanpassade barn som börjar med en idrott.

Andra perioden ser i stort likadan ut som första. Tempot trycks upp och närkamperna tilltar. Att Slevik står som vinnare med två mål under dessa tjugo minuter är märkligt. Vi har två-tre skott i stolpar, något halvt friläge på det och till detta ett gott avslut eller tre. Men det är så enkelt att mål gör du, man förtjänar dem inte. Hade det varit en boxningskamp hade ringdomarna förmodligen haft en något jämnare räkning.

Här börjar hjälten (läs Gjelleråsen IF, Herrer Elite) att vackla. Skillnaden mellan amerikansk och ukrainsk film får här sin skiljelinje. Ukrainarna vet att göra filmer som gör ont att bara se på. Amerikanska hjältar är vackra, ibland fulsnygga som efter att de tagit av sig glasögonen och kammat sidbena framstår som grekiska gudar. Ukrainska filmhjältar däremot är fula som stryk, haltar svårt på ena benet och dör av syfilis redan i förtexterna. Det är en filmhjälte av rang. Ukrainska filmmakare har inga problem att låta sina hjältar lida och lida hårt. Det finns en lärdom i det. Det är en kamp som utspelas på de smutsigaste arenorna och smärtan är påtaglig från första «tagning» till det sista «it’s a wrap» eller vad det nu heter på ukrainska.

Det betyder att Slevik kan gå in i den avslutande perioden med tre mål upp och kan fokusera på att spela av matchen. De är oerhört medvetna om att vi behöver stå högre i banan för att försöka stressa fram misstag, något vi också lyckas med stundtals. Däremot fortsätter målen att utebli. När det istället ramlar in fyra på bakplan så är det över. Hjälten är slagen. Obönhörligt. Det finns ingen återvändo, inget kavalleri som kommer som en räddande ängel i sista stund, ingen frälsning av skåda. Bara misär, undergång och utplånade hjärtan.

Vi tar dock matchen «in i kaklet» som det heter och putsar till siffrorna. Nordli kommer in sista tio minuterna och visar att han på allvar utmanar Falkeid om platsen mellan stolparna.

Sammantaget så tar vi några steg i rätt riktning. Vi har fortfarande följdproblem av säsongsupptakten, men det börjar nu ordna upp sig. Vi har en påtagligt god känsla inför fortsättningen och Tunet kommer att få det svårt på söndag.

Men ukrainska filmmakare skulle uppskatta läget. Lyckliga slut är för de svagsinta. Det är i motgången som karaktären prövas och fostras. Det är i ögonblick av fullständig utblottning som den hårt undernärde bonden med sina sista krafter slaktar familjen höna och vän för att mätta den otaliga skaran av smutsiga barn. I Amerika heter filmerna något som «Livet är underbart», «Nyckeln till frihet», «Ett vackert sinne» eller «De bästa åren». I Ukraina vet man att trycka på socialrealismens mörka stråk. Där heter filmerna «Svält-33», «Det är lätt att dö» och «Kärlekens barriärer». När man ser en ukrainsk film vet man att pojken inte kommer att få flickan, att den som kämpar i motgång inte når framgång och att den fulsnygge inte blir vackrare av att byta vinkel på kammen.

Men det vi vet är att det kommer att handla om en kamp. Kamp för överlevnad, inte för rättfärdighet. Kamp för det enda som betyder något, inte för att vinna beundran eller framgång. Det är kamp för kampens skull. Det är en sådan hjälte man älskar. Det är en sådan hjälte som oavsett bristen av framgång man inte annat kan än att respektera. Det är en sådan hjälte som aldrig når uppskattning bland sina likar eller ens söker det. Nej, den ukrainska hjälten söker bara en sak, kampen i sig. Det är kampen som ger honom ett raison d’être som fransmännen skulle kalla det – en orsak att leva. Inte så mycket för att kampen ska övervinnas. Nej, det handlar om att kampen ger honom ett livsberättigande. Skulle han vinna kampen vet han inte längre vad han ska ta sig till.

Jag vill inte säga att säsongens upplaga av Gjelleråsens herrlag inte kommer att gå segrande ur kampen. Det hoppas och tror jag att vi gör. Så mycket indoktrinerad är jag av den amerikanska kulturen. Men jag ser också en skönheten i kampen på botten. Att göra enskilda moment något bättre vid varje träning – det är vårt raison d’être. Det ger oss ett existensberättigande. Att vinna är emellanåt underordnat att utvecklas.

Det brukar heta att vi antingen kan välja det vi älskar, eller älska det vi väljer. Vi väljer kampen och älskar varje minut av den.

Na zdorov’ya! Budmo!

Samuel Rosenkvist
Trener, Herrer Elite